Au jour fixé, l'appartement du comte Ulric de Rouvres était préparé. Ulric y donna rendez-vous pour le soir même à trois des plus célèbres médecins de Paris. Puis il courut chercher Rosette.
Elle venait de mourir depuis une heure. Ulric revint à son nouveau logement, où il trouva son ancien ami Tristan, qu'il avait fait appeler, et qui l'attendait avec les trois médecins.
—Vous pouvez vous retirer, messieurs, dit Ulric à ceux-ci. La personne pour laquelle je désirais vous consulter n'existe plus.
Tristan, resté seul avec le comte Ulric, n'essaya pas de calmer sa douleur, mais il s'y associa fraternellement. Ce fut lui qui dirigea les splendides obsèques qu'on fit à Rosette, au grand étonnement de tout l'hôpital. Il racheta les objets que la jeune fille avait emportés avec elle, et qui, après sa mort, étaient devenus la propriété de l'administration. Parmi ces objets se trouvait la petite robe bleue, la seule qui restât à la pauvre défunte. Par ses soins aussi, l'ancien mobilier d'Ulric, quand il demeurait avec Rosette, fut transporté dans une pièce de son nouvel appartement.
Ce fut peu de jours après qu'Ulric, décidé à mourir, partait pour l'Angleterre.
Tels étaient les antécédents de ce personnage au moment où il entrait dans les salons du café de Foy.
L'arrivée d'Ulric causa un grand mouvement dans l'assemblée. Les hommes se levèrent et lui adressèrent le salut courtois des gens du monde. Quant aux femmes, elles tinrent effrontément pendant cinq minutes le comte de Rouvres presque embarrassé sous la batterie de leurs regards, curieux jusqu'à l'indiscrétion.
—Allons, mon cher trépassé, dit Tristan en faisant asseoir Ulric à la place qui lui avait été réservée auprès de Fanny, signalez par un toast votre rentrée dans le monde des vivants. Madame, ajouta Tristan en désignant Fanny, immobile sous son masque, madame vous fera raison. Et vous, dit-il tout bas à l'oreille de la jeune femme, n'oubliez pas ce que je vous ai recommandé.
Ulric prit un grand verre rempli jusqu'au bord et s'écria:
—Je bois....
—N'oubliez pas que les toasts politiques sont interdits, lui cria Tristan.
—Je bois à la Mort, dit Ulric en portant le verre à ses lèvres, après avoir salué sa voisine masquée.
—Et moi, répondit Fanny en buvant à son tour... je bois à la jeunesse, à l'amour. Et comme un éclair qui déchire un nuage, un sourire de flamme s'alluma sous son masque de velours. | På utsatt dag blev greve Ulric de Rouvres våning färdig. Ulric bestämde möte där redan samma kväll med tre av de mest celebra läkarna i Paris. Sedan skyndade han i väg för att hämta Rosette. Hon hade just avlidit för en timme sedan. Ulric kom tillbaka till sin våning där han fann sin gamle vän Tristan, som han hade bett komma och som väntade på honom tillsammans med de tre läkarna. - Ni kan dra er tillbaka, mina herrar, sade Ulric till dem. Den person, för vars skull jag önskade konsultera er, finns inte mer. Tristan, som stannat kvar hos greve Ulric, försökte inte att mildra dennes smärta, utan tog sig broderligt an honom. Det var han som ordnade med Rosettes högtidliga begravning, till hela sjukhusets stora förvåning. Han löste ut de föremål som den unga flickan hade haft med sig och som hade övergått i administrationens ägo efter hennes död. Bland dessa ting fanns den lilla blå klänningen, den enda som hon hade, den stackars avlidna flickan. Genom hans försorg flyttades också Ulrics gamla möbler, från tiden då han bodde med Rosette, till ett rum i den nya våningen. Detta skedde några få dagar efter det att Ulric, som hade besämt sig för att dö, reste till England. Sådan var situationen för denna person i det ögonblick då han klev in i kafé de Foys salonger. Ulrics ankomst orsakade stor uppståndelse i församlingen. Männen reste sig och hälsade honom belevat på världsvana mäns vis. Beträffande kvinnorna, de stirrade skamlöst i flera minuter på greve de Rouvres, som nästan blev besvärad av deras, till indiskretion gränsande, nyfikna blickar. - Seså, min käre hädangångne, sade Tristan och såg till att Ulric satte sig på den plats som hade reserverats honom nära Fanny, utbringa en skål för din återkomst till de levandes värld. Madame här, tillade Tristan och visade på Fanny som satt helt orörlig under sin mask, madame ska få er att ta reson. Och ni, viskade han i den unga kvinnans öra, glöm inte vad jag har sagt er. Ulric tog ett stort glas, fyllt till brädden, och utropade: - Jag skålar ... - Glöm inte att politiska skålar är förbjudna, ropade Tristan åt honom. - Jag skålar för Döden, sade Ulric och förde glaset till sina läppar efter att ha bugat sig för sin maskerade granne. - Och jag, svarade Fanny och drack i sin tur ... jag skålar för ungdomen, för kärleken. Och som en ett plötsligt ljus som skingrar molnen, tändes ett strålande leende under hennes sammetsmask. |